Gud vad jag spelar mycket datorspel, nästan tragiskt ibland hur mycket, men det är ju så fantastiskt roligt, man får kontakt med folk( iaf i online spelen) och för en stund så kan man glömma att den riktiga världen är skit och bada i en värld där du är i kontroll av dit eget öde. Du kan va stor och mäktig, liten och klen, rik eller fattig, inget spelar roll för alla överlever och alla kan förändra sitt öde åt bägge håll.

Därför är jag nog i min virtuella värld lite väl mycket. Jag är helt enkelt rädd för världen, dels för att den är så orättvis, den är oräknelig och de goda segrar inte alltid, med andra ord, är det så konstigt att jag och många andra som inte  har utbildning, pengar, kontakter eller mod att ta till när världen pressar dig riktigt mycket att vi flyr eller knäcks, nej, det tycker jag inte, inte för att man ska ge upp, man ska alltid kämpa tills sista energignuttan, men många gånger får den virtuella världen ta mycket stryck tycker jag, onödigt mycket, den är precis som allt annat, tv, böcker och musik, ett fantastiskt sett att slappna av om man tar den med måtta men ett gissel om det tar upp för mycket tid o tanke, och det kan den, för ibland känns den mer som den värld man vill leva i än den man lever i.

Varför det är så lätt o fassna, ja det säger sig själv med ovanstående text.

Tills nästa gång lyssna på, Thunderclap - Eskimo Joe