Onsdag

Det är fan löjligt hur det kan vända för mig, men det har smyget sig på lite,  mer tröstötande, svårare att ta sig ut, mer rättretlig också smäller det bara, skam, ångest och rädsla slår ner mig i min säng, jag gråter och skriker, ingen hör för dom är som dom ska på jobbet, det går någon timme, mer gråt och kramande mitt täcke,jag skricker av rädslan, jag tänker jag måste fly någonstanns, kravlar mig bort till datorn, hukande, ulkande i min fina ikeastol vaggar jag fram och tillbaks. Välkommen ropar windows, jag vill fly men inte ens mitt köra alterego kan inte rädda mig, jag är ingenstanns bara i mitt huvud. Måste se på något, tankar ner en film, tittar, tankar ner serie, flyr för sekunden, tiden går och källardörren öppnas o stängs. Pappa kommer in, han pratar snällt, till mig, lägger sin hand på mitt huvud, kramar mig vill skaka liv i mig, en gnista tänds, men en vind släcker den, den säger, han är inte för evigt...jag skakar bort känslan och fokuserar på hans trygga hand som vilar på min axel, men nu är endå nu. Ett bekant jag måste tända pannan hörs från han läppar.

Kvällen går vidare, mer gråt, jag blir matt o törstig. Resten av kvällen är borta, somnar oroligt, tänkandes på hur jag ska lösa detta, för solen är här och jag skäms för att visa mig. Ingen får se mig.

Mycket av mitt liv består av rädsla, den har styrt mig nu i flera flera och månader men nu har jag äntligen där jag vill ha den, nu får jag inte backa, då går allt bara dåligt, nu ska den bort, nu ska jag leva!

Dags för backlöpning! Huzzah!