Helgens händelser påverkar fortfarande. Mina tankar surrar fortfarande kring det som hände. Jag försöker slita mig, idag skulle jag gå ut o arbeta, flytta den sista veden. Tar på mig kläder. Andra glasögon, jag är redo, jag försöker förbereda mig, men allt jag hittar är skam, jag kommer inte klara det.

Sluta nu du är jätte duktig, du är stark, du är bäst du klarar det här.

Tvekar och fan, jag börjar grina igen, inte idag också tänker jag, stoppa det nu. Nej säger en röst. Mer skam väller över mig, jag kan inte röra mig.

Det går en stund, pappa kommer och säger några ord, jag mår bättre, säger att vi ska hjälpas åt imorrn. Det behövde jag.

Sedan har jag suttit och försökt fått förnya mitt recept på Mirtazapin, det gick äntligen till slut efter många växlar och socker trevlig personal. I needed that.

Nu ska vi se om jag inte ska träna  eller kanske fixa tack till all ved som ligger o tårkar innan regenet kommer.

...nej inte filmen, som man kan tänka sig lite av den mer mänskliga karaktären, jag och min bror.

Helgen hade varit jättebra med roliga grejer som Nordens Ark, äta massa god mat etc. Men så lördagkväll så kom jag lite på sne med min bror som vanligt. Jag var dum och försökte göra en poäng i en diskussion men som vanligt är min bror orubbli,g inget han vill prata om. Skulle bara accepterat att människor har olika åsikter men för en gångs skulle ville jag provocera för att jag vill visa att jag var något, för han, för mig själv, för sällskapet men som sagt människors åsikter är deras egna.

Sedan när jag gått överstyr så får man givetvis som belönat en gliring tillbaks.

Följande händer när en person med lågt självförtroende, dålig integritet och få ord försöker tackla en helt vanligt välförtjänt spike i en konversation.

Till en början inget, sedan kryper det sig, en tanke där och en tanke där. Den förtjänta spiken visar sig handla om något som sitter djupt inom dig. Tanken skapar en kedjereaktion. Du känner lite hur det skär i kroppen, du börjar gråta, något har blivit sårat, tårarna övergår. Det handlar inte om någon längre bara ren skär ilska väller ur dig, något privat har degraderats, något ömtåligt skafts.

Sedan är det auto-pilot. Du sitter där bakom ögonen, försöker intala dig att ta det lugnt, inget har hänt, allt är lugnt o precis som förrut, känslorna fanns innan du blev tilltalad. Ta det lugnt. Du behöver inte va rädd. Du behöver inte skämmas.

Men lite hjälper, hjärta slår så snabbt och hårt, ilskan rinner ur varje öppning.

Första blir nattduksbordet, ner på golvet. Andra blir min gamla kontorstol, ner på golvet sedan in i vägen. Kläder yr runt omkring. Sluta, du behöver inte. Jag måste ut innan något annat går sönder. På med kängerna, lätta steg upp för källartrappans sten. Nattens kalla luft gör att jag känner hur varm jag är.

Ilksan tar vid, krum, hulken aktigt trampar jag bort, medans tankar flödar om den som fällde den första oskyldiga kommentaren. Han gjorde som sig bör. Måste kasta något. Får tag i en bilfälg, låter den flyga stenhårt 7 meter rakt in i lagårdsväggen. Jag är stark. Småspringer. Jag är varm, slänger av mig min tröja, något vill ut.

Sparkar ner ett oljefat och några däcka, det känns så skönta att ta ut ilskan på något, men samtidigt så vill jag inte, skam över mitt beteende är ständigt nära. Men inget kan jag göra, allt sker så snabbt. Jag springer några hundra meter, vacklar fram o tillbaks, min kropps spänns jag andas tungt, vätska rinner ner för mitt ansikte. Jag sjunker ihop. Jälla skrik fyller bergen. Kroppens spänns allt mer. Måste slappna av, ta det lugnt, mer ilska kommer.  Måste få ut det. Knyter mina skor, korta joggningar. Mer ilska, skjunker ihop små jälla skrik.

Jag vill ha uppmärksamhet, jag vacklar tillbaks hem. Har jag skrämt någon, har någon hört mig, det ville jag inte, ville inte få någon att må illa, fan! Rummet ser ut som skit. Hittar min ficklampa.

Jag sjunker ner i min säng fortfarande stel, ilska men jag klarar avo o behärska mig själv förutom några slag i väggen. Jag gråter, skäms.

Jag hör att någon ska gå o lägga sig, det är min bror. Han kommer ner o drar bort skynket. Det handlar inte om han, jag vet det, men jag väljer o göra det till det. Ord utväxlas, han säger åt mig att sluta lipa, folk ska faktiskt sova, han frågar när jag ska sluta, jag har inget svar. Han frågar vad han ska säga, inget säger jag. Han frågar igen, jag vill ha respekt svarar jag, för vadå, tror jag han säger, för det jag gör. Vad gör du frågar han, jag har inget svar, har inte mod till att säga det. Han frågar igen när det ska sluta, när jag ska släppa det förflutna. Det är ju det jag har försökt de senaste 5 åren svarar jag. Du har suttit i en källare i Strömstad i fem år. Jag kan inget säga något, jag är så arg att han inte sett vad jag har gjort. Hur som helst sedan vill jag bar att han ska gå, ja sluta lipa då, gå bara säger jag.

Sedan biter jag min tunga för att inte låta mer. Jag letar efter min två piller, jag känner verkan, jag blir lugnare men mitt hjärta är fortfarande oroligt. Jag somnar med en stel kropp, avtrubbad, undrande vad mina känslor betyder.

Onsdag

Det är fan löjligt hur det kan vända för mig, men det har smyget sig på lite,  mer tröstötande, svårare att ta sig ut, mer rättretlig också smäller det bara, skam, ångest och rädsla slår ner mig i min säng, jag gråter och skriker, ingen hör för dom är som dom ska på jobbet, det går någon timme, mer gråt och kramande mitt täcke,jag skricker av rädslan, jag tänker jag måste fly någonstanns, kravlar mig bort till datorn, hukande, ulkande i min fina ikeastol vaggar jag fram och tillbaks. Välkommen ropar windows, jag vill fly men inte ens mitt köra alterego kan inte rädda mig, jag är ingenstanns bara i mitt huvud. Måste se på något, tankar ner en film, tittar, tankar ner serie, flyr för sekunden, tiden går och källardörren öppnas o stängs. Pappa kommer in, han pratar snällt, till mig, lägger sin hand på mitt huvud, kramar mig vill skaka liv i mig, en gnista tänds, men en vind släcker den, den säger, han är inte för evigt...jag skakar bort känslan och fokuserar på hans trygga hand som vilar på min axel, men nu är endå nu. Ett bekant jag måste tända pannan hörs från han läppar.

Kvällen går vidare, mer gråt, jag blir matt o törstig. Resten av kvällen är borta, somnar oroligt, tänkandes på hur jag ska lösa detta, för solen är här och jag skäms för att visa mig. Ingen får se mig.

Mycket av mitt liv består av rädsla, den har styrt mig nu i flera flera och månader men nu har jag äntligen där jag vill ha den, nu får jag inte backa, då går allt bara dåligt, nu ska den bort, nu ska jag leva!

Dags för backlöpning! Huzzah!

Idag har det varit segt, men jag har endå gjort vad jag kunnat och än är ju inte dagen över. Hittils har jag iaf, sovit bra, skönt, orkat upp o startat att baka en dubbel satts av http://www3.arla.se/Default.aspx?id=17653&RecipeID=18203, gjort klart det, lagat middag och riktigt peppat mig nu att gå ut och röja i skogen.

Tyvärr så har gårdagen suttit i idag, men så får det va ibland, jag har iaf blivit lite klokare på vem jag är så nu är det bara att bita ihop!

Kämpa på ni, eller om någon läser denna blogg, efter regn kommer solsken, -,,,-

Jag tror att jag har någotslags hjältekomplex för, vart än jag går, ser och hör jag människor med problem. Allt jag vill göra är att gå fram till dom och lyfta deras börda, hur stor den än må vara.

På något sätt tror jag att jag genom att hjälpa dessa människor ska hjälpa mig själv, ganska enkelt måhända men varför kan jag inte släppa det? Hur som helst var det rena mardrömmen att va på köpcentret Torp idag iaf. Minst sagt upstod krockar och frustration i min hjärna som jag inte kunde stoppa och precis som vanligt blev jag helt förlamad tillslut av att känna mig maktlös och dålig att jag inte kunde hjälpa eller skapa lösningar...suck...

Aja, snart är dagen slut och imorrn återgår det till en mer sluten vardag, tack o lov, annars känner jag mig bara handikappad.

Dock så finns det någon plats där jag inte sätter andra före, jättemycket iaf, där jag kan respektera att folk är som dom är och det är iaf online...suprise...suck...

Nu ska jag iaf försöka ta den känslan och överföra den till det riktiga livet.

Nu hoppas jag verkligen att det blir bra väder imorrn så jag kan vara i skogen lite och köra motorsåg, men vädret visar annorlunda, hoppas, hoppas, hoppas...

Tills nästa gång när du vill ha lite tempo musik o inte välja själv: Ipartyradio.com

  Nu har det varit två väldigt bra dagar! Gick super igår när jag var ute med min nya favvo sak, min motorsåg och röjde upp bland våran "häck". Tankarna var lite svårstyrda men allt som allt gick det bra för jag orkade jobba i 5 timmar + att jag orkade med en skön löprunda. Jämförelsevis så klarade jag bara fysiskt sett när det var massa snö, 2 -3 timmar innan jag ramlade ihop och hjärtat studdsade runt i 180.

Idag var det lite tråkigt eftersom jag har tydligen sovit dåligt inatt, men jag skulle ju till doktorn idag för att få lite nya humörpiller och när jag nämnde min bristande sömn så föreslog han några andra tabbletter än förrut som ska hjälpa med just detta. GÖTT!! + att tankarna har varit under fin kontroll idag trots dålig sömn.

Nu ska jag se om jag inte kan baka en kaka, och kanske ge mig ut o springa eller noge.

Tills nästa gång bli lite rädda och titta på Dantes Inferno 2010

Idag har jag äntligen fattat hur mycket sömn jag behöver, 10 tim. Vaknade idag efter 8 och en halv timmes sömn och kände bara huvudverk och trötthet. Började fundera och fann att så varit fallet alla andra gånger.

Nu fattar ni nog att jag inte har en bra relation till sömn o det stämmer ganska bra, det har alltid varit en jävla jobbig tid på dagen. Hela det här att slappna av och licksom släppa kontrollen har varit ett gissel för mig, för har jag inte kontroll så tror jag hela tiden att dåliga saker kommer att hända. Men men, nu är inte allt lika jobbigt och sömn rutinerna börjar komma igång, bra.     

Förut har jag ju inte kunnat somna, även om jag gått till sängs tidigt ,trött, helt slut, men allt har berott på hur man kan slappna av.

Så idag har varit segt, gått med huvudverk och ångest, + att det regnat hela dagen så ingen pepp därifrån precis men nu när jag sovit de 2 timmar som fattades så nu skiner faktiskt solen passande nog och jag ska faktiskt efter 2 veckors, om inte mer, uppehåll gå ut o jogga skiten ur mig!

Rockon people   och träna till Manowar - Number 1