Helgens händelser påverkar fortfarande. Mina tankar surrar fortfarande kring det som hände. Jag försöker slita mig, idag skulle jag gå ut o arbeta, flytta den sista veden. Tar på mig kläder. Andra glasögon, jag är redo, jag försöker förbereda mig, men allt jag hittar är skam, jag kommer inte klara det.

Sluta nu du är jätte duktig, du är stark, du är bäst du klarar det här.

Tvekar och fan, jag börjar grina igen, inte idag också tänker jag, stoppa det nu. Nej säger en röst. Mer skam väller över mig, jag kan inte röra mig.

Det går en stund, pappa kommer och säger några ord, jag mår bättre, säger att vi ska hjälpas åt imorrn. Det behövde jag.

Sedan har jag suttit och försökt fått förnya mitt recept på Mirtazapin, det gick äntligen till slut efter många växlar och socker trevlig personal. I needed that.

Nu ska vi se om jag inte ska träna  eller kanske fixa tack till all ved som ligger o tårkar innan regenet kommer.

...nej inte filmen, som man kan tänka sig lite av den mer mänskliga karaktären, jag och min bror.

Helgen hade varit jättebra med roliga grejer som Nordens Ark, äta massa god mat etc. Men så lördagkväll så kom jag lite på sne med min bror som vanligt. Jag var dum och försökte göra en poäng i en diskussion men som vanligt är min bror orubbli,g inget han vill prata om. Skulle bara accepterat att människor har olika åsikter men för en gångs skulle ville jag provocera för att jag vill visa att jag var något, för han, för mig själv, för sällskapet men som sagt människors åsikter är deras egna.

Sedan när jag gått överstyr så får man givetvis som belönat en gliring tillbaks.

Följande händer när en person med lågt självförtroende, dålig integritet och få ord försöker tackla en helt vanligt välförtjänt spike i en konversation.

Till en början inget, sedan kryper det sig, en tanke där och en tanke där. Den förtjänta spiken visar sig handla om något som sitter djupt inom dig. Tanken skapar en kedjereaktion. Du känner lite hur det skär i kroppen, du börjar gråta, något har blivit sårat, tårarna övergår. Det handlar inte om någon längre bara ren skär ilska väller ur dig, något privat har degraderats, något ömtåligt skafts.

Sedan är det auto-pilot. Du sitter där bakom ögonen, försöker intala dig att ta det lugnt, inget har hänt, allt är lugnt o precis som förrut, känslorna fanns innan du blev tilltalad. Ta det lugnt. Du behöver inte va rädd. Du behöver inte skämmas.

Men lite hjälper, hjärta slår så snabbt och hårt, ilskan rinner ur varje öppning.

Första blir nattduksbordet, ner på golvet. Andra blir min gamla kontorstol, ner på golvet sedan in i vägen. Kläder yr runt omkring. Sluta, du behöver inte. Jag måste ut innan något annat går sönder. På med kängerna, lätta steg upp för källartrappans sten. Nattens kalla luft gör att jag känner hur varm jag är.

Ilksan tar vid, krum, hulken aktigt trampar jag bort, medans tankar flödar om den som fällde den första oskyldiga kommentaren. Han gjorde som sig bör. Måste kasta något. Får tag i en bilfälg, låter den flyga stenhårt 7 meter rakt in i lagårdsväggen. Jag är stark. Småspringer. Jag är varm, slänger av mig min tröja, något vill ut.

Sparkar ner ett oljefat och några däcka, det känns så skönta att ta ut ilskan på något, men samtidigt så vill jag inte, skam över mitt beteende är ständigt nära. Men inget kan jag göra, allt sker så snabbt. Jag springer några hundra meter, vacklar fram o tillbaks, min kropps spänns jag andas tungt, vätska rinner ner för mitt ansikte. Jag sjunker ihop. Jälla skrik fyller bergen. Kroppens spänns allt mer. Måste slappna av, ta det lugnt, mer ilska kommer.  Måste få ut det. Knyter mina skor, korta joggningar. Mer ilska, skjunker ihop små jälla skrik.

Jag vill ha uppmärksamhet, jag vacklar tillbaks hem. Har jag skrämt någon, har någon hört mig, det ville jag inte, ville inte få någon att må illa, fan! Rummet ser ut som skit. Hittar min ficklampa.

Jag sjunker ner i min säng fortfarande stel, ilska men jag klarar avo o behärska mig själv förutom några slag i väggen. Jag gråter, skäms.

Jag hör att någon ska gå o lägga sig, det är min bror. Han kommer ner o drar bort skynket. Det handlar inte om han, jag vet det, men jag väljer o göra det till det. Ord utväxlas, han säger åt mig att sluta lipa, folk ska faktiskt sova, han frågar när jag ska sluta, jag har inget svar. Han frågar vad han ska säga, inget säger jag. Han frågar igen, jag vill ha respekt svarar jag, för vadå, tror jag han säger, för det jag gör. Vad gör du frågar han, jag har inget svar, har inte mod till att säga det. Han frågar igen när det ska sluta, när jag ska släppa det förflutna. Det är ju det jag har försökt de senaste 5 åren svarar jag. Du har suttit i en källare i Strömstad i fem år. Jag kan inget säga något, jag är så arg att han inte sett vad jag har gjort. Hur som helst sedan vill jag bar att han ska gå, ja sluta lipa då, gå bara säger jag.

Sedan biter jag min tunga för att inte låta mer. Jag letar efter min två piller, jag känner verkan, jag blir lugnare men mitt hjärta är fortfarande oroligt. Jag somnar med en stel kropp, avtrubbad, undrande vad mina känslor betyder.